Riksdagens starka ställning, självständiga myndigheter och offentlighetsprincipen gör att svenska ministrar har mindre makt än i många andra länder.
I Sverige har ministrarna i regeringen på flera sätt mindre makt än i många andra länder.
Riksdagen har en stark ställning och kan i många fall överpröva och besluta om regeringens förslag. Den kan också avsätta en minister genom en misstroendeförklaring. I en del andra demokratier är det svårare. I Tyskland och Spanien måste en misstroendeförklaring innehålla förslag på en ny regering med stöd i kammaren och i länder med stark presidentmakt som USA är regeringen inte underställd parlamentet på samma sätt.
Den kanske viktigaste skillnaden är att de svenska departementen är relativt små. Det beror på den för Sverige unika modellen med stora och självständiga myndigheter som etablerades av Axel Oxenstierna på 1600-talet. Myndigheterna får sina instruktioner från regeringen genom regleringsbrev och myndighetsdialog. Regeringen tillsätter och avskedar myndighetscheferna men ministrar får inte påverka enskilda beslut i statsförvaltningen. Så kallat ministerstyre är förbjudet. I de flesta andra demokratier är myndigheterna en del av ministerierna eller direkt underställda ministern. I Frankrike är de till exempel i högre grad underordnade regeringen.
Till det kommer offentlighetsprincipen. Sverige har världens äldsta med tryckfrihetsförordningen från 1766. Den innebär att det som standard råder öppenhet i politiska beslut och processer vilket gör ministrarna mer synliga och ansvariga. Regeringssammanträden är däremot inte öppna för allmänheten och principen har inte anpassats till exempelvis privata utförare av skattefinansierad välfärd eller sociala medier. Så även om den är äldst i världen ger den sannolikt inte mest transparens.